Sydeuropas hot mot gårdsförsäljningen - Svenska Dryckesakademien

Sydeuropas hot mot gårdsförsäljningen

I Sverige både kan och bör vi ha en debatt om folkhälsoperspektiv på alkoholhaltiga drycker. Vad vi däremot inte ska ha är en inhemsk politik på området som viker ned sig för sydeuropeisk påverkan vars syfte endast är att gynna den egna exporten, skriver Martin Ragnar och Claes Wernerson Svenska Dryckesakademin.

Man kan ana att hänvisningar till likabehandling inom EU är utgångspunkten för invändningarna, skriver Martin Ragnar och Claes Wernerson Svenska Dryckesakademin.

Mot den svenska regeringens planer på att tillåta gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker i Sverige har spanska vinodlare samt medlemsstaten Portugal nu officiellt skickat in invändningar till EU. Syftet är uppenbart att lägga sig i den svenska inrikespolitiken och försöka förhindra att den tilltänkta gårdsförsäljningen blir av.

Enligt förslaget till gårdsförsäljningen ska den som går en guidad tur hos en småskalig producent i samband med detta besök ha möjlighet att köpa en liten mängd av gårdens egenproducerade dryck. Något större existentiellt hot mot vare sig spansk eller portugisisk vinproduktion kommer med liggande förslag den svenska gårdsförsäljningen uppenbart inte att utgöra. Man kan ana att hänvisningar till likabehandling inom EU är utgångspunkten för invändningarna. Saken är ju dock den att förslaget till gårdsförsäljning inte innebär någon alternativ kanal för butiksförsäljning.

Det är också hög tid att också påminna om syftet med Systembolaget. Med en från början rimlig utgångspunkt att vin innehåller mindre alkohol än sprit har detta statliga bolag i decennier försökt förmå svenskar att dricka mer vin – och också lyckats väl i detta värv. En ökad vinkonsumtion har dock inte nödvändigtvis enbart skett på bekostnad av spritkonsumtion utan kanske också på bekostnad av öl- och ciderkonsumtion – produkter som normalt har lägre alkoholhalt än vin.

Utvecklingen är därför ur strikt folkhälsoperspektiv inte självklart någon stor framgång. Samtidigt har alkoholhalten i Systembolagets storsäljande viner stadigt ökat de senaste decennierna, en utveckling det torde finnas skäl att granska orsakerna bakom noggrant. Skiftet från sprit och öl och mot vin är dock inte enbart en fråga om alkoholhalt utan också en fråga om svensk produktion vs. importerad produktion. Även om det visst finns svenska vintillverkare och också utmärkta sådana så är volymen av vinerna som säljs på Systembolaget utländska och i hög grad sydeuropeiska.

Att det statliga monopolet instiftades för att minska alkoholens skadeverkningar i samhället var så klart legitimt – men när samma bolag nuförtiden kommit att i stora delar bli en av svenska staten sanktionerad motorväg för tillgängliggörande av sydeuropeiska viner i Sverige så är det faktiskt något som skaver. Är det månne av rädslan över att denna för sydeuropéerna så fantastiskt gynnsamma försäljningskanal riskerar att rämna som man nu med näbbar och klor vill slå vakt om det statliga svenska monopolet från portugisisk sida?

I så fall är det inte första gången som Sydeuropa vill påverka svensk alkoholpolitik på ett sätt som ska missgynna de inhemska producenterna. I början av 1900-talet fanns en betydande vinproduktion i Sverige – en dryck som stadigt vann i popularitet. Råvara var såväl äpplen som krusbär, vinbär och rabarber. Önos, Findus, Winborgs (i dag ett märke för ättika), Fjæstad & Son och Svenska Fruktföreningen i Urshult var några exempel på framgångsrika och växande svenska vintillverkare.

I början av 1930-talet växte populariteten och konsumtionen snabbt. Under påtryckningar från i huvudsak Frankrike kom spelplanen sedan helt att ritas. Inom några år fick dryckerna inte längre kallas vin, utan istället fruktvin, och sedan infördes en dubbelbeskattning av den inhemska produktionen, som till stor del ledde till att produktionen upphörde.