Det kallas cider. Men drycken i ditt glas kan innehålla så lite som 15% fruktjuice. I nuläget går det inte att skilja cider med 100% frukt från Europa från cider med 15% frukt från ett land utanför Europa. Ändå får de säljas under samma namn. Eftersom produkter med helt olika innehåll säljs under namnet cider krävs en definition.

Kommissionens nya förslag till definition av cider kan utveckla den europeiska fruktnäringen och dessutom inkludera den ciderbaserade drycken från storskalig industri. Några få företag får byta beteckning från Cider till Ciderbaserad dryck. Varken Kommissionen eller någon annan föreslår att industridrycken ska förbjudas. Starka varumärken kommer fortsätta vara framgångsrika även med tydligare märkning. Förslaget skapar långsiktiga möjligheter för hela branschen att samverka. Industricider kommer även fortsättningsvis att kunna säljas och exporteras under benämningen Ciderbaserad dryck.

Regeringen uppdaterade sin Livsmedelsstrategi 2.0 förra året med Ökad robusthet i livsmedelskedjan ochSvensk kvalitet och gastronomi som övergripande mål. Landsbygdsminister Peter Kullgren har därmed pekat ut en rimlig inriktning för livsmedelspolitiken som överensstämmer med Kommissionens förslag. Rätt utformade regler krävs för genomförandet: tydliga benämningar och ursprungsmärkning av fruktråvaran gör valen enklare för konsumenter, skapar ökad efterfrågan på svensk frukt och ger bättre signaler bakåt i kedjan. Det minskar svinn (mer bortsorterad kan tas tillvara), gynnar biologisk mångfald genom ökad efterfrågan på lokala sorter och stärker företagande i fruktodlande bygder över hela landet och i Europa.

Definitionen påverkar även jobb och skatteintäkter. Tiotusentals företag i den traditionella cidernäringen i Sverige och EU som använder frukt från unionen skulle stärkas av förslaget. Därmed förbättras förutsättningarna för, och robustheten i, Europas fruktodlingar. Om Kopparbergs, ett enda företag, behövde använda 50 procent svensk äppelmust i den cider de säljer i Sverige, skulle det kräva mer än en fördubbling av landets äppelodling. Det skulle skapa över tusen nya jobb på landsbygden och ge hundratals miljoner i skatteintäkter årligen. 

Kommissionens förslag innebär tre åtgärder helt i linje med Livsmedelsstrategin 2.0:

1. Inför minimikrav på innehåll,

2. inför frivilliga kvalitetsbenämningar, och

3. märk fruktens ursprung.

Här har Sverige alltså ett gyllene tillfälle att förena transparens för konsumenten med stöd till svensk och europeisk fruktodling och förädling. Vi ser därför att det är helt i linje med regeringens politik att stödja Kommissionens förslag. Det stärker förutsättningarna för Europas livsmedelsproduktion och för Europas och Sveriges konsumenter. Det är sunt förnuft.

Läs artikeln i Land Lantbruk

Köpings Must & Cider AB, Lena Ryberg-Ericsson & Johanna Ryberg, Köping
Ciderbruket AB, Maria Övergaard, Norrtälje
Forse Cidergård AB, Elisabeth Knöppel, Simrishamn
Dryg Cider, John Taylor & Torun Jorde, Malmö
Sövde musteri, Bonny Håkansson, Sövde
Vild Cider, Mimer Berg, Malmö
Sent om Cider, Axel Bäck & Klara Guthe Peterson, Saltsjöbaden 
Anolfsbol Must & Cider, Fredrik Persson, Mellerud
Äkta vara Sverige, Björn Bernhardsson, Stockholm
Alvar & Ivar Surdegsbageri AB, Fanny Ivarsson, Tjörn
Fruktstereo, Mikael Nypelius, Malmö
Reuterdahls på Österlen, Ulla Kylhed Reuterdahl, Kivik
Östersken, Diego Vegas Skoglund, Kivik
Norrtälje Musteri & Norrtälje Lanthandel, Katarina Holmberg, Norrtälje
Hjulsjö 103, Märta & Magnus Westling, Hällefors
Smakgården, Roger Tifensee & John Carlsson, Flen
Pomologik, Patrik Svensk, Strängnäs
Brown Hat AB, Brent Miles Wagner, Uppsala
Naffentorps Cider, Magnus Jeppson, Malmö
Rudenstams, Jonas Miller Rudenstam, Huskvarna
Stora Juleboda Gård, Marcus & Anna Callenbring, Kristianstad 
Maglehems Musteri, Gunnar Bohman, Kristianstad
Svenska Dryckesakademien, Preses Sanna Lindberg, Stockholm
Ehrenhofer Gård, John-Fredrik Eherenhofer Grönvall, Lödöse
Bäckalunda Gård, Ida Stenqvist, Dalby
Bute Cider AB, Jeffrey Lewis, Umeå
Halfvede Musteri, Maria & Mats Bengtsson, Gotland
Vingården Stora Boråkra, Staffan Ottosson, Karlskrona
Lödöse Musteri AB, Erik Kolthoff, Lödöse
Brännland Iscider, Andreas Sundgren, Vännäs
Flatö Bryggeri, Nichlas Cederfeldt, Orust
Udda Cider, Anton Josephson, Stockholm 
Frimansgården, Johanna & Jonas Nilsson, Sunne

Sverige har varit föremål för ett veritabelt dryckesunder sedan millennieskiftet. Numera framställs drycker av yppersta kvalitet runt om i hela landet. Nej, det handlar inte bara om Absolut vodka, utan om så mycket mer. Must, öl, cider, nektar, sprit, kombucha, vin – och den svenska saften – är bara några av de dryckeskategorier där riktiga kvalitetsproducenter nu finns etablerade. Men trots det syns de väldigt sällan i handel och på restaurang – och syns man inte finns man inte. Hur man kan synas bättre är därför temat för Svenska Dryckesakademiens arbete under 2026.

Egen storskalig marknadsföring kan vara en lösning – men svårt för många mindre producenter. Finns dryckerna med på en dryckesmeny eller en butikshylla skapar det också nyfikenhet och driver försäljning för producenten. Därför är det viktigt att lyfta vikten av att handel och restaurang inkluderar svenska drycker på hyllor och menyer. Här kan mycket göras bättre.

På restaurang borde mycket svenskt inom dryckesmenyns alla kategorier vara en uppenbar konkurrensfördel i relation till utländska gäster. Att uppleva Coca-Cola, Bourgogne eller Staropramen i Huddinge, Hudiksvall eller Hova, i avsaknad av någon svensk motsvarighet på menyn, är ju ärligt talat lite småkonstigt. Däremot självklart att inte göra det i USA, Frankrike eller Tjeckien. Och när alla andra länders matkulturer tycks passa bäst med de lokala dryckerna så borde det ju logiskt också gälla att den svenska maten passar bäst med de svenska dryckerna.

Inom handel och restaurang ägnar sig många åt läpparnas bekännelse och hävdar att man stöder duktiga svenska producenter. Hyllan eller menyn visar något helt annat: importerad dryck gjord på råvaror som även finns i Sverige. Ta svensk cider som exempel: Sverige har gott om äpplen och många skickliga must- och ciderproducenter. Trots detta ser vi att utländsk cider lyfts fram på butikshyllor och på restaurangmenyer. Man kan spekulera om skälen, lägre pris på importerad fabriksdryck jämfört med hantverksmässig svensk är sannolikt en. Men att bedriva en fruktodling och framställa fina, hantverksmässiga drycker i Sverige hade kunnat göras mer kostnadseffektivt om vår inhemska marknad hade varit större. En annan är restaurangers benägenhet att göra procentuella snarare än fasta påslag på dryckerna. Klart är att det blir en win-win om duktiga svenska dryckesproducenter kan växa och samtidigt få butiken, restaurangen eller caféet att erbjuda ett mer spännande och regionalt förankrat dryckesutbud. 

Drivs då inte utbudet av efterfrågan? Delvis, men kunden kan ju bara efterfråga det utbud den möts av och ser. Därför styr i praktiken också handlaren eller krögaren mycket av efterfrågan. Att en gäst skulle efterfråga exempelvis industriellt framställt tonicvatten från England framför en lokalproducerad tillverkad svensk tonic på en svensk krog förefaller mindre troligt. Så krögaren, sommelieren och handlaren har alla en viktig roll att synliggöra de svenska produkterna. 

Alternativet till ökad försäljning för producenterna är i slutändan en nedlagd verksamhet. Och dit vill så klart inte producenterna komma – rimligen inte handeln eller restaurangerna heller?

Läs artikeln i Land Lantbruk

Martin Ragnar, ledamot av Svenska Dryckesakademien

Anna Anerfält, ledamot av Svenska Dryckesakademien

PFAS-debatten saknar helhetsgrepp: Vi mäter ett fåtal av tusentals ämnen och ignorerar polyfluorerade källor samt TFA och PFPrA. Inför totalanalys, skärpta regler i jordbruk/industri och rening vid källorna. Det skriver ledamöter av Svenska Dryckesakademien, professor Kenneth M. Persson och docent Martin Ragnar.

Larmrapporterna om PFAS duggar tätt i media och snart sagt varje gång får allmänheten en ny och till synes oväntad vinkel på problematiken. Nyligen var det Systembolagets storsäljande viner som visade sig ha höga halter av PFAS-ämnet trifluorättiksyra (TFA) – samma ämne som nu senast också återfunnits i höga halter i pasta och mjöl – och på sensommaren visade sig en sörmländsk bys vatten vara fullt av ett nytt PFAS-ämne, perfluorpropionsyra (PFPrA), som man enligt nyhetsrapporteringen ”inte letat efter tidigare”.

I den allmänna debatten om PFAS har fokus alltför länge legat på de perfluorerade substanserna, medan de polyfluorerade till stor del negligerats. De senare bryts dock ofta ned partiellt för att sluta som just perfluorerade. Även om det i debatten låter som om vi hade en helhetsbild av problemet så är det alls inte fallet.

De normala metoderna att mäta PFAS innebär att man bara mäter 1, 4, 11 eller i allra bästa fall 33 av de 10 000 ämnena. För dricksvatten tycker Livsmedelsverket att det räcker med att reglera 4 av ämnena, det vill säga 0,4 promille av ämnena trots att en nylig studie genomförd av IVL av PFAS i avloppsvatten vid några av de största avloppsreningsverken i landet visade att endast 7 procent av PFAS-ämnena utgjordes av de 33 i standardanalysen när man för ovanlighetens skull kompletterat denna med en analys av totalt organiskt fluor. Men någon sådan totalanalys görs alltså inte i normalfallet.

Det som är effektivast här är i stället att strypa tillförseln av PFAS.

Källorna till PFAS är många, men en länge förbisedd källa är de bekämpningsmedel som är tilllåtna att använda för besprutning av till exempel potatis och stråsäd. 34 PFAS-ämnen är godkända för sådana ändamål i Sverige. Det vore kanske närliggande att tänka sig att dessa 34 ämnen regelmässigt mäts när man studerar PFAS i dricksvatten eftersom man ju med säkerhet vet att de sprids på marker där mat odlas.

Så är det dock inte alls. Inte ett enda av de 34 ämnena (samtliga polyfluorerade) ingår i någon av de ovan nämnda analyserna av PFAS. Däremot kan man förvänta sig att 32 av de 34 substanserna minst ger upphov till en och samma perfluorerade PFAS i samband med nedbrytningen i naturen, nämligen TFA – som inte heller mäts i någon av standardanalyserna ovan. I vissa fall kan fler PFAS-ämnen bildas tillsammans med TFA, men det lämnar vi därhän just nu. Inte heller PFPrA ingår i någon av analyserna ovan.

Ska vi verkligen ha det så här? Är det rimligt att Livsmedelsverket struntar i att reglera PFAS på ett mer fullödigt sätt? Är det rimligt att i mätningarna helt bortse från den uppenbara nedbrytningsprodukten TFA i dricksvatten och livsmedel? Är det rimligt att regeringen inte agerar i denna fråga som så uppenbart handlar om vår egen hälsa? När helhetsbilden finns för handen är det också lätt att peka på att dricksvattnet måste renas.

Vare sig Systembolagets bästsäljande boxvin eller pastan blir dock fria från PFAS oavsett hur mycket vi renar det svenska eller sydeuropeiska dricksvattnet, och det gäller tyvärr många andra livsmedelsprodukter vi också får i oss. Det som är effektivast här är i stället att strypa tillförseln av PFAS till naturen. Det gör vi dels genom att förbjuda användning av PFAS generellt – inte bara som EU nu föreslår i konsumentprodukter, utan också i industrin och i jordbruket och begära en avvecklingsplan för alla PFAS-föreningar i samhället, liknande det arbete mot kvicksilveranvändning som de flesta av jordens länder anslutit sig till.

Att industrin är redo att byta ut PFAS mot något annat när detta andra har exakt samma egenskaper och är billigare än PFAS är lätt att inse. Men kanske vore det ändå rimligt att med vår egen mänsklighets folkhälsa som insats drista sig till att kunna ställa något högre krav än så på dagens PFAS-användande industri?

Vi måste så klart också börja rena avloppsvatten och dagvatten från punktkällor (till exempel industrier, deponier, brandövningsplatser med mera) som släpper ut stora mängder PFAS i sjöar och vattendrag, som sedan används som dricksvattentäkter. Det är effektivt, men framför allt är det kostnadseffektivt för att minska de jätteproblem som vi som samhälle är tvingade att hantera och som vi alltså än i dag inte ens vet omfattningen av.

Kenneth M. Persson
Professor, ledamot av Svenska Dryckesakademien

Martin Ragnar
Docent, ledamot av Svenska Dryckesakademien

Läs artikel här i EPOCH Times

I Frankrike är man stolt över sin champagne, i Tyskland är man det över öl framställd enligt de tyska renhetslagarna och i Skottland över whisky. Vi svenskar har all anledning att vara det över kolsyrat vatten.

Nästa år är det 250 år sedan världens allra första artificiellt kolsyrade mineralvatten började framställas kommersiellt. Det skedde i Falun i form av produkten ”Fahlu soda” som framställdes av vetenskapsmannen Johan Gottlieb Gahn, som i sin tur fått idén av sin läromästare, Uppsalaprofessorn Torbern Bergman.

Bergman hade 1774 blivit först med att förstå vad koldioxid var – och steget från denna banbrytande naturvetenskapliga upptäckt till den kommersiella produkt som drog nytta av den var alltså inte särskilt långt. Steget vidare mot läskedrycken var inte heller särskilt långt och togs också kort senare av andra svenska läkare och kemister.

Sverige är och vill uppfattas som en nation vars välstånd bygger på banbrytande naturvetenskapliga och tekniska upptäckter. Visst är listan lång över sådana, som bidragit till att göra oss som land rika: alltifrån skiftnyckeln till dynamiten, från absorptionskylskåpet till xylocainet.

Naturvetenskapen är en nationell stolthet. Samtidigt lever vi i en era där alltmer av traditionella arbeten automatiseras. Därför borde vi få mer tid över till upplevelser i en besöksnäring som också gör sig beredd att ta emot allt fler internationella besökare. Då måste vi kunna visa upp vad vårt land förmår också på den kulinariska scenen eftersom besöksnäring inte bara handlar om museer och naturupplevelser, utan också i högsta grad om gastronomi.

Värdskapet och berättandet är central i upplevelseindustrin och måste tas på allvar. Det ställer krav på kunskap och utbildning. Annars uteblir det mervärdesskapande som är drivkraften i vår marknadsekonomi.

Är det någon svensk teknisk-naturvetenskaplig upptäckt som verkligen i grunden förändrat hela världen är det faktiskt den om kolsyrning. Den är ju dessutom en exponent för gastronomi.

Men hur många reseföretag, museer, universitet, restauranger, hotell eller reseorganisationer har använt denna för att förmera upplevelsen av just det Sverige som vi är och vill vara stolta över? Om okunskapen om kolsyran beror på att det handlar om just livsmedel och inte verkstadsindustri är det hög tid att ändra på det.

I våras tog vi inom den ideella organisationen Svenska dryckes­akademien initiativ till ett brett samarbete mellan alla dessa typer av aktörer kring det kolsyrade vattnet och inför jubelåret 2026. Vi möttes av vad som bäst skulle kunna beskrivas som en kompakt tystnad.

Men vi ger oss inte. Än är det inte för sent.

Man skulle bland mycket annat med utgångspunkt från upptäckten och innovationen kunna lyfta fram vikten av rent vatten som en del av ett miljövurmande Sverige, kopplingen mellan grundforskning, uppfinning och kommersiell framgång, kemin som grunden till förståelse av världen, Sverige som innovativ nation, Uppsala universitet som hemvist för en lång rad spetsforskare vid sidan av Linné, Falun som teknisk-ekonomiskt centrum för Sverige och koldi­oxidens roll i dagens livsmedelsproduktion.

Och tänk om SAS gjorde en poäng av att servera kolsyrat mineralvatten på sina flygningar och samtidigt berättade om bakgrunden – och kanske kunde man tänka sig att det vid Nobelfesten 2026 serveras kolsyrat mineralvatten rent av från Falun och med särskild information om upptäckten?

Borde vi inte göra något av detta tillsammans? Vilka är med?

Läs artikeln i Dagens Nyheter här!

Mjölken är ryggraden för det svenska lantbrukets ekonomi. Så har det varit och så är det alltjämt även om antalet mjölkgårdar idag är mycket färre än de än gång varit. Omkring 2500 är de till antalet idag. Och de förser oss med råvara till bland annat filmjölk, smör och ost – men också mjölk till direkt konsumtion. Den direkta mjölkkonsumtionen har minskat betydligt på senaste decennierna. Många människor har valt bort att dricka mjölk som måltidsdryck – påfallande ofta samma människor som istället valt att blanda allt större mängder av samma mjölk i kaffet. Mjölk är och förblir därmed relevant för de flesta människor i samhället. Men relevant är, tyvärr inte, per automatik synonymt med spännande eller fascinerande.

Att tävla i något är ett sätt att låta detta något skina lite extra i strålkastarljuset. När man tävlar i livsmedel blir resultaten flera: Att konsumenterna inser att det finns flera olika leverantörer, att produkterna som till synes är desamma trots allt visar sig rymma skillnader ifråga om t.ex. lukt och smak och att de tävlande blir varse om konkurrensen och i tävlingsresultatet finner input till hur man kan vässa den egna produktionen mot framtiden. Det finns alltså många goda skäl att tävla.

När det gäller drycker sker årligen SM-tävlingar i mathantverk inkluderande kategorier såsom saft, juice, glögg, kombucha med mera. I separata arrangemang koras årligen SM-vinnare i äppelmust i flera olika kategorier respektive cider. Öl, Sprit och Vin bedöms och tävlas det med på en rad olika mässor och i olika branschtidningar i landet. Ja, till och med vilken kommun som levererar Sveriges godaste kranvatten tävlas det med vart femte år i ett arrangemang av branschorganisationen Svenskt Vatten. Men vem som gör Sveriges godaste mjölk är hittills en väl förborgad hemlighet.

Jo, man tävlar även i mjölk i Sverige, men då på ett helt annat sätt som inte har med mjölkens smakkvalitet att göra. LRF Mjölks guldmedalj delades ut i dagarna och föräras den som levererat högkvalitativ mjölk i minst 23 år. Ett pris som delats ut sedan 1958 och överlämnats till mottagarna av någon från kungafamiljen. Det är en fin tradition att odla vidare. Men det är också hög tid att årligen börja tävla i vem som faktiskt levererar den allra godaste mjölken till slutkonsumenten där såväl bondens och mejeriets gemensamma insatser kan bedömas.

Vår övertygelse är att en sådan tävling skulle bli en ögonöppnare för många och skulle också kunna bidra till en kvalitetsutveckling över tid. Men framförallt skulle den bidra till att ta bort dryckesmjölkens tråkighetsstämpel och få mjölken som måltidsdryck att assosiceras med något ”spännande”. Och spännande är mjölk verkligen! En mjölkprovning som genomfördes på Nordiska Museet för några år sedan resulterade i många kommentarer i stil med att mjölk är inte bara mjölk efter det här – det är så mycket mer! Ja, en deltagare menade rentav att det var den mest spännande provning hen någonsin bevistat.

Vem tar upp den kastade handsken? LRF är kanske det naturliga valet i egenskap av representant för producenterna. Eller kanske en av de större livsmedelskedjorna, för alla vill väl ha den godaste mjölken i sortimentet? Svenska Dryckesakademien bistår gärna med råd och dåd.

Martin Ragnar och Claes Wernersson

Läs artikeln i DI

Dagens kategoriindelning av viner är vare sig självklar eller särskilt hjälpsam för konsumenten. Systembolagets kunder är såväl svenskar som utländska gäster där båda dessa grupper kan ha särskilda intressen av att botanisera i den svenska dryckeskulturen, skriver Martin Ragnar, Svenska Dryckesakademien och Claes Wernerson, Svenska Dryckesakademien. 

Samla alla viner oavsett råvara – även om det i en snäv tolkning av ordet måhända inte är vin – på en gemensam hylla märkt ”Sverige”, skriver Martin Ragnar, Svenska Dryckesakademien och Claes Wernerson, Svenska Dryckesakademien.

Samla alla viner oavsett råvara – även om det i en snäv tolkning av ordet måhända inte är vin – på en gemensam hylla märkt ”Sverige”, skriver Martin Ragnar, Svenska Dryckesakademien och Claes Wernerson, Svenska Dryckesakademien.Foto: Hasse Holmberg/TT

Finns det egentligen någon skillnad mellan vita viner, roséviner och röda viner? Man brukar ju hävda att även en duktig sommelier har svårt att skilja på dessa om hen är försedd med en ögonbindel i samband med provningen. Så skulle det inte vara gott nog att bara ha en enda kategori – fermenterade druvdrycker – för alla olika viner? 

Vi talar så klart mot bättre vetande här – och nej, det handlar inte om något skarpt och nydanande förslag från vår sida. Men för att kunna se klart behöver verkligheten ibland spetsas till. Hur du kategoriserar drycker hemma vid middagsbordet är så klart din privatsak, men hur statliga Systembolaget kategoriserar drycker i de statliga butikerna för alkoholhaltiga drycker är däremot en fråga som i slutändan kan ha bäring på hur väl och tydligt olika drycker exponeras och därmed i slutändan också på hur lätt de återfinns av kunden som inte på förhand vet vad hen ska köpa.

Om kunden till exempel söker efter alkoholfermenterad blåbärsdryck eller en dito björksavsdryck eller en dito lingondryck – ja, då är det inte i en egen kategori för var och en av dessa råvaror som de står att finna utan istället i kategorin ”fruktvin” där få svenskar i vardagsspråket nog skulle tänka på vare sig blåbär eller lingon som frukter och garanterat ingen alls betrakta björksav som en frukt.

Alkoholförstärkt läsk placeras i en kategori som benämns ”cider” och ett mjöd, alltså en alkoholfermenterad dryck där den initiala sockerkällan utgjorts av honung – ja, den placeras i kategorin ”söta drycker” oavsett om den är söt eller torr. I bästa skulle denna kategorisering kunna benämnas slentrianmässig, men den är också de facto vilseledande på många olika sätt.

Inom vinkategorierna guidas kunderna snabbt till särskilda hyllor för viner från till exempel Frankrike, Italien, Spanien och Chile – men den som söker viner från Sverige i denna statliga svenska dryckesbutik, ja den finner inte dessa under någon särskild hylla för svenska viner – utan får istället leta på någon mer allmän hylla. Mängder svenska viner är än så länge begränsat, vilket kanhända kan vara ett skäl till det hela även om det måste ses som anmärkningsvärt att ett statsägt svenskt bolag närmast gömmer undan det egna landets viner alltmedan man beredvilligt låter andra länders dito skina.

Dagens kategoriindelning av viner är vare sig självklar eller särskilt hjälpsam för konsumenten. Systembolagets kunder är såväl svenskar som utländska gäster där båda dessa grupper kan ha särskilda intressen av att botanisera i den svenska dryckeskulturen. Och det finns en uppenbar lösning på allt detta: Samla alla viner oavsett råvara – även om det i en snäv tolkning av ordet måhända inte är vin – på en gemensam hylla märkt ”Sverige”. 

När i framtiden intresset för de svenska vinerna växt så mycket att denna hylla blivit för trång – ja, då kan det vara läge för en ny kategoriindelning som verkligen hjälper kunden att hitta rätt. Men det är då – och nu är det hög tid för Systembolagets Sverige-hylla att göra entré!

Skribenter Martin Ragnar och Claes Wernersson. Båda ledamöter i Svenska Dryckesakademien

Sverige är inte i närheten av att vara självförsörjande på mat. Detta kan bli ödesdigert i händelse av kris eller krig, vilket är särskilt oroande med tanke på händelserna i Ukraina och Mellanöstern. En lösning är att investera i frukt och bär, två livsmedelslag där Sverige har särskilda fördelar. Detta skriver Martin Ragnar och Claes Wernerson, ledamöter i Svenska Dryckesakademien.

Martin Ragnar & Claes Wernerson

Kris och krig har visat att Sveriges självförsörjning behöver öka. I mitten av augusti rapporterade medierna att Livsmedelsverket och Totalförsvarets forskningsinstitut tillsammans kommit till insikt om att det skulle bli svårt att försörja de norra delarna av landet med mat vid en kris. Situationen är så dålig att man till och med skulle kunna behöva evakuera människor därifrån.

Detta borde så klart vara ett memento för regeringen att lägga om gällande livsmedelsstrategi till att ha fokus på att kunna föda den egna befolkningen, snarare än att maximera exporten av transiterad norsk lax, mjölkpulver och tacos.

Frukt och bär är hälsosamma då de innehåller både kostfibrer och vitaminer. De kan användas för direktkonsumtion, lagras med torkning, och som råvara för exempelvis puréer samt till dryckesframställning. Vid sidan av de vilda bären odlas som bekant frukter som äpplen, päron, körsbär och bär som vinbär, krusbär, hallon, jordgubbar och trädgårdsblåbär.

Trots synnerligen goda naturgivna förutsättningar är Sverige idag importberoende på både frukt och odlade bär. Äppelodlingen täcker endast 25 procent av konsumtionen. Olikt många andra grödor går det också alldeles utmärkt att odla alla nämnda bär långt upp i Norrbotten. Entreprenören bakom den internationella försäljningssuccén Brännland iscider, Umeåbaserade Andreas Sundgren Graniti, har också i praktisk handling visat att det går utmärkt att även odla äpplen i kommersiell skala så långt norrut som i Västerbotten. Gott så.

Samtidigt faller många frukter och bär i trädgårdar runt om i landet bara ned till marken utan att tas tillvara, och i skogarna är det bara en bråkdel av alla vilda bär som samlas in. Detta är ett resursslöseri, och det vi inte gör till rutin i vardagen riskerar att bli svårt att realisera i händelse av kris eller krig.

För frukt och bär är ju en viktig resurs vars fulla värde vi kanske först inser i tider av kris eller krig. De vilda bären finns där, men tillgången beror också på hur skogen förvaltas. En beräkning för några år sedan avseende Västerbotten indikerade att det ekonomiska värdet av skogsbären överskred värdet av virket.

De odlade frukterna och bären kan också bli fler genom aktiva åtgärder för att just plantera mer. Kanske viktigast av allt är dock att etablera mer av förädlingsföretag runt om i landet som med utgångspunkt från frukt och bär framställer färdiga konsumentprodukter. Då ökar ju också efterfrågan på frukt och bär. En sådan särskilt betydelsefull förädlingsindustri är dryckesframställning, som ju slukar stora volymer.

Klimatet förändras snabbt, nya sjukdomar och skadegörare uppträder, och såväl klimatförändringar som tiden i sig medför förändrade preferenser. Detta ställer krav på nya friska, smakrika bär- och fruktsorter anpassade till platsen de ska odlas på och till tidsandan de ska verka i. Framtidens sorter bör också vara anpassade för maskinell skörd, vilket är fullt möjligt för samtliga ovan nämnda växtslag.

Detta understryker vikten av en stark inhemsk sortförädling av såväl frukter som bär. Idag bedrivs professionell sortförädling av frukt och bär i Sverige endast på äpplen, och verksamheten för en tynande tillvaro. Utvecklingen är också koncentrerad till Skåne. Detta står i stark kontrast till hur det sett ut längre tillbaka då inhemsk sortförädling var väl utbyggd och också geografiskt spridd över landet. Det är hög tid att blåsa nytt liv i sortutvecklingen av frukter och bär, och också inkludera ett nationellt geografiskt perspektiv på frågan. Även annan fröförädling står inför samma utmaningar.

För att stärka Sveriges livsmedelsberedskap föreslår vi härmed ett frukt- och bärpaket med följande fyra punkter:

• Gör en riktad långsiktig satsning på sortförädling för frukt och bär, som också tar höjd för de skilda geografiska förutsättningarna i norra, mellersta och södra Sverige.
• Utveckla riktlinjerna kring skötseln av produktiv skogsmark från ett ensidigt fokus på virkesproduktion till en balans mellan fler värden, där bäravkastning är ett.
• Förbättra förutsättningarna för i Sverige permanentboende personer att plocka och samla in såväl vilda bär som odlad frukt och bär.
• Stimulera etablerandet av förädlingsföretag baserat på frukt och bär i norra Sverige. Kanske kan coachning och rådgivning till existerande bäruppköpsföretag vara ett sätt.

Skribenter Martin Ragnar och Claes Wernersson. Båda ledamöter i Svenska Dryckesakademien

Läs artikeln i DI

Sydeuropas hot mot gårdsförsäljningen

I Sverige både kan och bör vi ha en debatt om folkhälsoperspektiv på alkoholhaltiga drycker. Vad vi däremot inte ska ha är en inhemsk politik på området som viker ned sig för sydeuropeisk påverkan vars syfte endast är att gynna den egna exporten, skriver Martin Ragnar och Claes Wernerson Svenska Dryckesakademin.

Man kan ana att hänvisningar till likabehandling inom EU är utgångspunkten för invändningarna, skriver Martin Ragnar och Claes Wernerson Svenska Dryckesakademin.

Man kan ana att hänvisningar till likabehandling inom EU är utgångspunkten för invändningarna, skriver Martin Ragnar och Claes Wernerson Svenska Dryckesakademin.

Mot den svenska regeringens planer på att tillåta gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker i Sverige har spanska vinodlare samt medlemsstaten Portugal nu officiellt skickat in invändningar till EU. Syftet är uppenbart att lägga sig i den svenska inrikespolitiken och försöka förhindra att den tilltänkta gårdsförsäljningen blir av.

Enligt förslaget till gårdsförsäljningen ska den som går en guidad tur hos en småskalig producent i samband med detta besök ha möjlighet att köpa en liten mängd av gårdens egenproducerade dryck. Något större existentiellt hot mot vare sig spansk eller portugisisk vinproduktion kommer med liggande förslag den svenska gårdsförsäljningen uppenbart inte att utgöra. Man kan ana att hänvisningar till likabehandling inom EU är utgångspunkten för invändningarna. Saken är ju dock den att förslaget till gårdsförsäljning inte innebär någon alternativ kanal för butiksförsäljning. 

Det är också hög tid att också påminna om syftet med Systembolaget. Med en från början rimlig utgångspunkt att vin innehåller mindre alkohol än sprit har detta statliga bolag i decennier försökt förmå svenskar att dricka mer vin – och också lyckats väl i detta värv. En ökad vinkonsumtion har dock inte nödvändigtvis enbart skett på bekostnad av spritkonsumtion utan kanske också på bekostnad av öl- och ciderkonsumtion – produkter som normalt har lägre alkoholhalt än vin. 

Utvecklingen är därför ur strikt folkhälsoperspektiv inte självklart någon stor framgång. Samtidigt har alkoholhalten i Systembolagets storsäljande viner stadigt ökat de senaste decennierna, en utveckling det torde finnas skäl att granska orsakerna bakom noggrant. Skiftet från sprit och öl och mot vin är dock inte enbart en fråga om alkoholhalt utan också en fråga om svensk produktion vs. importerad produktion. Även om det visst finns svenska vintillverkare och också utmärkta sådana så är volymen av vinerna som säljs på Systembolaget utländska och i hög grad sydeuropeiska.

Att det statliga monopolet instiftades för att minska alkoholens skadeverkningar i samhället var så klart legitimt – men när samma bolag nuförtiden kommit att i stora delar bli en av svenska staten sanktionerad motorväg för tillgängliggörande av sydeuropeiska viner i Sverige så är det faktiskt något som skaver. Är det månne av rädslan över att denna för sydeuropéerna så fantastiskt gynnsamma försäljningskanal riskerar att rämna som man nu med näbbar och klor vill slå vakt om det statliga svenska monopolet från portugisisk sida? 

I så fall är det inte första gången som Sydeuropa vill påverka svensk alkoholpolitik på ett sätt som ska missgynna de inhemska producenterna. I början av 1900-talet fanns en betydande vinproduktion i Sverige – en dryck som stadigt vann i popularitet. Råvara var såväl äpplen som krusbär, vinbär och rabarber. Önos, Findus, Winborgs (i dag ett märke för ättika), Fjæstad & Son och Svenska Fruktföreningen i Urshult var några exempel på framgångsrika och växande svenska vintillverkare. 

I början av 1930-talet växte populariteten och konsumtionen snabbt. Under påtryckningar från i huvudsak Frankrike kom spelplanen sedan helt att ritas. Inom några år fick dryckerna inte längre kallas vin, utan istället fruktvin, och sedan infördes en dubbelbeskattning av den inhemska produktionen, som till stor del ledde till att produktionen upphörde. 

I Sverige både kan och bör vi ha en debatt om folkhälsoperspektiv på alkoholhaltiga drycker. Vad vi däremot inte ska ha är en inhemsk politik på området som viker ned sig för sydeuropeisk påverkan vars syfte endast är att gynna den egna exporten.

Den svenska dryckesnäringen har genomgått en revolution sedan millennieskiftet där nya bryggerier, brännerier och cidrerier vuxit upp som svampar ur jorden. Det har varit en väldigt positiv utveckling som fått igång en stark utvecklingskraft inom dryckessektorn. Med denna har följt ett generellt kvalitetslyft och en framväxande besöksnäring baserad på drycker i hela landet. På kort tid har Sverige etablerat sig internationellt med en produktion i världsklass. Men utvecklingen har kommit av sig på sistone.

   Pandemin gjorde sitt till och den kostnadskris vi nu genomlider gör att människor spenderar mindre pengar än tidigare på livets goda. Även om man både kan tro och hoppas att detta ändrar sig när väl bättre tider kommer så är det viktigt att få som många som möjligt av de dynamiska småföretag som dryckesrevolutionen skapat att lyckas övervintra och så klart sedan också skapa förutsättningar för dem att växa vidare.

   Den goda nyheten är att EU:s regelverk erbjuder just en sådan möjlighet ända sedan 1992 i form av direktiv 92/83EEG – en möjlighet som svenska staten hittills valt att inte utnyttja. Det handlar närmare bestämt om möjligheten att införa en särskild alkoholskatt för mindre oberoende producenter av öl, cider, vin och sprit. Istället för att betala ordinarie alkoholskatt medger det aktuella regelverket att företag upp till en viss storlek, beroende på om det är vin, öl eller sprit, kan få en reduktion på upp till 50% av ordinarie skatt. En sådan skattesänkning skulle skapa ekonomiskt utrymme för den stora skaran snabbväxande dryckesföretag och detta vore enligt oss väl motiverat i en svår tid. Att de företag som på detta vis skulle bli direkt berörda av en implementering av EU-direktivet i Sverige skulle välkomna utvecklingen tar vi för givet. I princip samtliga övriga EU-länder tillämpar direktivet och motsvarande regelverk finns också i England, USA och Kanada.

   Vår argumentation handlar emellertid om att dessa bolags överlevnad och fortsatta expansion är en angelägenhet långt utanför de enskilda bolagens väggar. Antalet bolag är stort, många är nystartade och med ambitioner att växa och många är belägna på landsbygden. Därtill är dryckesföretagen i många fall viktiga exponenter i en vidareutveckling av den besöksnäring som också brukar hyllas politiskt som en positiv kraft i utvecklingen av hela vårt land såväl i stad som på landsbygd. Det finns alltså många goda skäl att stärka dessa bolag när så är möjligt, vilket alltså här är fallet.

   Det senare EU-direktivet, EU 2020/1151, ger också utrymme för skattefrihet på öl upp till 3,5 volymprocent (idag 2,8 volymprocent), i syfte att ytterligare stimulera produktion och innovation av lågalkoholhaltiga drycker. Om också detta direktiv implementerades skulle det så klart stimulera mindre hantverksmässiga producenter till ökat fokus på denna produktgrupp.

   Skattemedel ska hanteras varsamt. En sänkt skattesats innebär minskade skatteintäkter till staten och därmed också att pengar måste tas in på annat håll istället. Vår bedömning är att en implementering av regelverket inte skulle behöva medföra någon nedgång i skattenettot, utan sannolikt kompenseras till fullo av ökade arbetstillfällen. Då hantverksmässigt producerade drycker har ett högre pris innebär det också att momsintäkterna till staten ökar om mer sådan dryck konsumeras.

Svenska Dryckesakademien genom Claes Wernerson, Martin Ragnar och Paula Eriksson   

Det alkoholfria sortimentet på de allra flesta restauranger i Sverige under den rena fine-diningen består av isvatten, kolsyrat mineralvatten, standardläskedrycker och apelsinjuice eller äppeljuice och om man ber snällt kanske också ett glas mjölk är möjligt att fixa. På senare år har också någon alkoholfri öl och något avalkoholiserat vin tillkommit, men det rör sig i så fall om någon enstaka produkt i respektive kategori. Att dricka vatten till mat kan ofta vara ett bra val för såväl plånbok som för att låta maten så att säga tala för sig själv. Det finns ju dock ett skäl till att många dricker öl, vin eller snaps till maten. Det handlar om att vissa drycker i kombination med viss mat kan förhöja helhetsupplevelsen. Inom det alkoholhaltiga segmentet vinnlägger sig restaurangerna regelmässigt om att identifiera och föreslå drycker som passar till de olika maträtterna man erbjuder. Men när alkoholfria alternativ istället efterfrågas blir erbjudandet bara en fråga om vad som finns i standardsortimentet, utan motsvarande resonemang kring att Coca-Colan eller Zingon nog passar särskilt bra till den pocherade gösen med smörslungad färskpotatis och gräslök.

Det tycks helt enkelt vara så att man på restaurangerna ser ett tydligt behov av att kunna erbjuda ett stort antal olika viner och öler som på olika sätt kan möta upp gästers preferenser i relation till olika maträtter och kanske också spegla olika sinnesstämningar. Tiden med ”Stor stark” och ”Glas vin” är i alla fall i de flesta måltidssammanhang för länge sedan förbi. Den intressanta frågan nu är vilket öl och vilket vin. Men på det alkoholfria, möjligen med visst undantag för det avalkoholiserade, har motsvarande tanke svårt att slå rot. Det innebär att många alkoholfria måltidsupplevelser går om intet och värden för såväl krögare som för dryckesproducent fryser inne. Så hur kan vi lösa den knuten tillsammans? Vi tänker att det finns ett antal viktiga punkter att ta tag i:

1. Fine-dining-restaurangerna leder, så klart, utvecklingen också vad gäller ett breddat utbud av spännande alkoholfria drycker till måltiden – även om utbudet också här ändå alltid är smalare än det av t.ex. viner. Men att börja att hämta inspiration kring hur fine-dining jobbar med alkoholfria drycker är ett generellt tips till övriga krogar.
2. Ingen producent av alkoholfria drycker är så duktig och spännande att det räcker med denna enda producent för att ha skaffat krogen ett fullödigt alkoholfritt sortiment. Precis som för vin och öl ligger tjusningen också inom det alkoholfria segmentet på den mångfald och variation som bara olika producenter kan bistå med.
3. Alkoholfria hantverksdrycker har, på goda grunder, ofta en prislapp som motsvarar den hos en alkoholhaltig dito. För krogen gäller det därför att fylla upplevelsen av den alkoholfria drycken med mervärden som gör kunden villig att betala detta mervärde. Det kan handla om servering, val av glas, isbitar, presentation m.m. För att detta ska fungera i praktiken krävs också att serveringspersonalen utbildas på området.
4. Krogar som köper in vin får inte bara en leverans av en box flaskor från sin leverantör utan också ett helt kit serverat på silverfat med instruktioner om presentation, servering och story-telling som man sedan levererar till gästen. Här har svenska producenter och grossister en hemläxa att göra kring att höja nivån i det egna erbjudandet till krogen vid sidan av den uppenbara leveransen av flaskorna.

Visst kan det vara svalkande med en Coca-Cola en varm sommardag, men få vuxna och långt ifrån alla barn tycker en standardläsk är den bästa måltidsdrycken den gången ett brett urval av andra alternativ faktiskt finns. Matas vi däremot regelmässigt med att de alkoholfria dryckernas universum begränsas till Cola, Fanta, Sprite, Zingo, Pepsi, apelsinjuice och vatten – ja, då bygger vi så klart över tid upp en efterfrågan på dessa drycker. Samma hade så klart gällt om det bara var det kraftigt sötade röda boxvinet Gosa som erbjöds den rödvinsdrickande gästen. Restaurangernas breda utbud av vin och på senare år kraftigt expanderade utbud av öl visar att man genom att erbjuda mångfald också skapar nyfikenhet på denna mångfald.

Måltidsdrycker har med fördel normalt en god balans mellan syra och sötma – i motsats till vad de flesta läskedrycker erbjuder. En stram äppelmust, en rabarber- eller svart vinbärsnektar där syran finstämts balanserats med en gnutta socker, ett havrevatten, en kombucha eller för all del en fermenterad soda är exempel på alldeles utmärkta måltidsdrycker – och drycker som produceras i stor skala av mängder av lokalt förankrade producenter runt om i landet. Årligen anordnas också SM-tävlingar i flera av dessa kategorier och vinnare utses och belönas.